Hur man dödar en maträtt

Det var många år sedan nu. Min första stora, egna resa. Ingen planering, ingen erfarenhet. Jag var 15 och ägde världen. Och kunde den malliga programledaren i När och Fjärran cykla 40 mil, så kunde jag cykla 140.

Jag hade aldrig cyklat innan så jag drog ett testlopp på 3 mil och tyckte det kändes okej. Mer konsekvensanalys än så gör man inte i den åldern. Eller nu heller för den delen.

Jag minns hur jag efter tredje dagen hade sådan träningsvärk att jag inte kunde sitta på toalettringen. Jag fick stå hukandes i 30-sekundersintervaller som en alpin utförsåkare.

Och ofta blev det. Min krassa studentekonomi på 950 kr/månaden tillät knappast någon lyxmiddag för att fylla magen. Det blev pytt i  panna. 11 dagar i rad. Till lunch, mellanmål och kvällsmat. Jag värmde upp ett paket på morgonen och la det i en termos som jag sedan hällde i mig med en alkoholists djupa klunkar.

Jag kom fram tillslut. Jag upplevde hundratals ögonblick. Jag har och kommer cykla igen. Jag har och kommer ge mig ut på resor utan planering igen. Men aldrig kommer jag igen att äta pyttipanna på påse någonsin. Vissa grejer växer man ifrån.

Sittandes dag 7. Träningsvärken har lagt sig.